Ibland blir jag besviken. det kan vara av olika skäl. Lite för ofta den senaste tiden blir jag besviken på min flickvän.
Kanske inte på henne. men på situationer som uppstår med henne. Små saker. Som att om jag inte skriver ett litet sms med Godnattkyss så får jag frågan varför, men hon kan vänta en hel natt, en halv dag för att sen inte skriva nåt trevligt, utan bara säga att hon inte kan träffa mig när vi sa, för hon hade lovat bort sig. Då blir jag besviken. Ledsen rent ut sagt. Jag antar att det är en ologisk reaktion på en så enkel sak. Men jag skulle tycka det kändes så mkt bättre om hon bara sa- jag glömde, förlåt. eller nåt i den stilen. Men inget sånt, jag ska bara svälja det som ges.
Jag är absolut inte lätt att leva med och förstå alltid. Inte alltid jag förstår mig själv heller. Man kan ju ibland ha allt för lätt att säga saker som man mår bättre av att säga, men som man sen ångrar för att man sagt.
Jag vet bara inte hur man ska uttrycka sig antar jag. Känslor är inget som kommer naturligt i min familj. Det är inte ens nåt vi visar vid dödsfall. Galet egentligen.
Jag antar att jag skulle kunna lära mig, och att jag lärt mig en hel del under årens lopp. Jag har väl nästan läst mig till det mesta och försökt gå på känsla. men det skiter sig så ofta att jag nästan blir orolig ibland.
Och det kluriga är att min flickvän är ganska känslig hon med, och vi fungerar på olika sätt. När jag är ledsen, så uppfattar hon mig som sur, och när allt jag vill är att hon ska säga nåt, så är hon tyst. Vilket gör att jag tror hon är tyst för att hon är sur, så då vågar inte jag säga nåt heller..
Är jag verkligen snart 40 år? blir man aldrig av med detta?
Eller jo, jag antar väl egenbtligen, hur konstigt det än må låta, att när man väl inte känner såhär, så finns det inte så mkt kärlek kvar heller. Så jag får väl vara lite glad över att vi gnabbas och småträter.
Men det betyder inte på nåt sätt att jag tycker om det.
Och jag försöker undvika det, men ibland är det fan omöjligt. Jag känner mig rätt lätt osynlig och oviktig. Då blir jag kinkig. Särskilt när hon inte ger mig nåt skäl att tänka nåt annat. Eftersom hon är tyst, efterson hon tro jag e sur, medan jag bara e ledsen men tyst för att jag tror hon är sur.... bla blaa blaaaa
Ha det!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar