Att vara mig är ingen lek. Jag är ovanlig och svår att likna. Jag har egenskaper som få människor har, som medkänsla ochempati, men samtidigt inte svårt för att bry mig noll om någhon jag inte tycker förtjänar det.
Alla mina starka och svaga egenskaper är saker som förstärks av varandra. Komplext är bara förnamnet.
Jag behandlar både mig själv och andra, så som jag vill att de ska behandla mig. Ibland är jag på, ibland av, allt beroende på humör.
Jag blir väldigt sällan arg, men kan bli väldigt irriterad när folk beter sig illa. Allra helst när folk beter sig illa mot mina nära och kära, mig själv spelar det inte så stor roll.
Jag försöker ibland att inte ta så mkt plats, att vara tyst. Ibland är min högsta önskan att inte ens märkas. men ibland kan man inte rå för det.
Jag gillar riddare och soldater. Jag är lite romantisk på det viset. Jag gillar inte riddare och soldater för att de dödar folk och saker, jag gillar just den romantiska biten av det. Att stå för något annat, något högre, att ha ett nobelt syfte. Att finnas för någon annan och lägga sitt liv utan eftertanke.
Ungefär av samma skäl som jag tycker (trots allt som skrivs) om kungahuset. Jag gillar kungen. Inte ur egenskap "född att styra och kungahuset ftår för medeltida förtryck" etc, utan mer för just det romantiska skimret. "-for you my lord" och sen rider sir Lancelot bort i horisonten.
Jag anser att dödstraff inte är helt fel ibland. Jag kan anse att män som misshandlar kvinnor borde låsas in på livstid och under denna livstid få behandling och medicin för det. Jag skulle tillåmed kunna tycka att en man som misshandlar en kvinna, och förföljer henne och hotar henne, faktiskt skulle kunna få dödstraff bara för det, varför? För att det kommer ju med stor chans ändå sluta med att han slår ihjäl den flickvännen, och kanske nästa. Och att byta en människas liv mot två tre andra, är i mina ögon inte helt fel.
Jag tycker att det är ok att vara politiskt inkorrekt. Jag tycker att ord som invandrare är onödiga. För vi är ju alla människor. Om det skulle vara så att det finns invandrare som är onda (jag tänker tex på polisens offentliga brev där de varnar för sydamerikaner..) så kan jag ju bara slänga fram saker som - Mattias Flink, Thomas Quick, Tony Ohlsson är ju personer som ses som några av de ondaste vi haft i vårt land, och de är ju faktiskt svenskar.
Så även det är något jag hävdar med brinnande hjärta, att människor som är emot, mångfald som det så fint heter, kan brinna i helvetet.
Vad mer är bra och ofelbart med mig? Massor. Typ allt. Tillåmed mina svagheter är ju awesome.
Om gud fanns, och hade haft en plan, så hade jag varit, inte piken, men ivarjefall en av höjdpunkterna i människsans hittills korta historia. Det är nästan synd och skam att jag inte vill ha barn. Mina gener är ju som gjorda för att föras vidare. Men man ska ju stanna när man e på toppen som man säger. Så här stannar det perfekta.
Och lika bra är det, för jag är inte helt säker på om mänskligheten förtjänar mina gener. På den fronten är jag lite egoistisk.
Ha det!
torsdag 30 juni 2011
onsdag 29 juni 2011
Fan ta denna hjärna
Jag läser så mkt saker i tidningar och böcker som gör mig glad och upprörd. Men det blir så mkt så jag glömmer allt innan jag hinner klaga på det :)
Ok, hur kul är det ändå att läsa nån jäkla blogg som bara klagar?.. eh.. nog en massa, jag klagar nog bara inte tillräckligt. Jag måste börja bli hårdare i min kritik, anklaga kändisar för att ha tagit droger, för att ha tagit på små barn, för att finnas. Och hacka mycket mer på allt och alla.
Fast Det är inte riktigt jag tyvärr. Så jag kommer aldrig lyckas få ett stabilt följe. Inte för att det gör något, mer läsare, mer press. Hittils trivs jag rätt bra här i tystnaden och anonymiteten.
Anyways. Jag hade en plan, var la jag den..
Jag åt Groddar igår.. Kunde ha dött tydligen. Kanske fortfarande kommer dö. Eller ok, dö kommer jag defentitivt att göra någon gång, men jag dör helst inte av EHEC. Men jag kände, hur stor e chansen?
Jag gillar att leva farligt. Plus att jag tänkte- Så jävla dyra som de groddarna var, så kan de omöjligt innehålla nån smitta. För det priset så måste det ha suttit några sommarjobbande gymnasieelever och sköljt av dem en och en.
Ne, nu har jag för ont i huvudet för att minnas nåt alls. Så jag tar adjö.
Ha det!
Ok, hur kul är det ändå att läsa nån jäkla blogg som bara klagar?.. eh.. nog en massa, jag klagar nog bara inte tillräckligt. Jag måste börja bli hårdare i min kritik, anklaga kändisar för att ha tagit droger, för att ha tagit på små barn, för att finnas. Och hacka mycket mer på allt och alla.
Fast Det är inte riktigt jag tyvärr. Så jag kommer aldrig lyckas få ett stabilt följe. Inte för att det gör något, mer läsare, mer press. Hittils trivs jag rätt bra här i tystnaden och anonymiteten.
Anyways. Jag hade en plan, var la jag den..
Jag åt Groddar igår.. Kunde ha dött tydligen. Kanske fortfarande kommer dö. Eller ok, dö kommer jag defentitivt att göra någon gång, men jag dör helst inte av EHEC. Men jag kände, hur stor e chansen?
Jag gillar att leva farligt. Plus att jag tänkte- Så jävla dyra som de groddarna var, så kan de omöjligt innehålla nån smitta. För det priset så måste det ha suttit några sommarjobbande gymnasieelever och sköljt av dem en och en.
Ne, nu har jag för ont i huvudet för att minnas nåt alls. Så jag tar adjö.
Ha det!
torsdag 23 juni 2011
MIdsommarafton
Midvinterblot. Den sista av våra hedniska högtider som inte våldtagits av kristendomen. Det enda vi gör är super och äter och slåss. Vilket ju kan låta hemskt. Men jag anar att det är så det gått till i alla tider. Ända sedan Druider och naturfolk styrde och säkert innan dess.
Julafton, eller midvinterblot (vilket nog egentligen tidsmässigt mer ska vara Lucia har jag förstått) som det bör kallas. Snoddes ju rätt fort. Men maten finns ju kvar även där. Spriten, hyffsat, men kristendomen gjorde nog sitt bästa för att sänka alkoholhalten på festandet.
Midsommar 2011. Vad ska jag göra då? Jo, åka till dalarna och fira. Det känns alltid mer äkta däruppe. Stockholmare som jag är, så känns det ju mer gediget med folkdress och stång uppe i skogen än att sitta på en bakgård eller i ett kök bland betongen.
Jag är faktiskt på väg dit strax, så jag måste nog fixa det sista innan jag ger mig av.
Ha det!
Julafton, eller midvinterblot (vilket nog egentligen tidsmässigt mer ska vara Lucia har jag förstått) som det bör kallas. Snoddes ju rätt fort. Men maten finns ju kvar även där. Spriten, hyffsat, men kristendomen gjorde nog sitt bästa för att sänka alkoholhalten på festandet.
Midsommar 2011. Vad ska jag göra då? Jo, åka till dalarna och fira. Det känns alltid mer äkta däruppe. Stockholmare som jag är, så känns det ju mer gediget med folkdress och stång uppe i skogen än att sitta på en bakgård eller i ett kök bland betongen.
Jag är faktiskt på väg dit strax, så jag måste nog fixa det sista innan jag ger mig av.
Ha det!
tisdag 21 juni 2011
Semestertider
Upptäckte precis att Juni snart är över. Nu låter jag sådär svenskt pessimistisk, jag vet, men det är bara ett faktum tagen från min verklighet.
Jag fick ingen semester 2010, av den enkla anledningen att jag vikarierade för vår Personalansvarig, och kände att jag hade aldeles för mkt jobb. Så jag tog den semestern nu i mars. En månad i centralamerika. Det var inte illa alls :)
I år, blir det därmed lite mindre semester för att jag redan är utvilad. Men om två veckor, så har jag två veckor semester. Som kommer spenderas på landet. ska bli härligt. Men saken som jag började med, är att det gått så fort. Som alltid så är vintern så lång och verkar aldrig ta slut, medan sommaren bara säger poff.
Jag är snart 40 år, och jag verkar aldrig vänja mig. Som de flesta antar jag.
Det var två veckor, sen jobbar jag två till och sen tar jag ledigt en vecka till.
Vilket lämnar 2 veckor till senare i höst eller nåt annat skoj.
Vad vill jag hitta på? Inte en aning. Kanske en sistaminuten på egenhand. Så kan jag sola och skriva på min bok. Det skulle nog vara det jag behöver mest av allt.
Men tills dess, så e det bara slita som ett djur.
My work is never done!
Ha det!
Jag fick ingen semester 2010, av den enkla anledningen att jag vikarierade för vår Personalansvarig, och kände att jag hade aldeles för mkt jobb. Så jag tog den semestern nu i mars. En månad i centralamerika. Det var inte illa alls :)
I år, blir det därmed lite mindre semester för att jag redan är utvilad. Men om två veckor, så har jag två veckor semester. Som kommer spenderas på landet. ska bli härligt. Men saken som jag började med, är att det gått så fort. Som alltid så är vintern så lång och verkar aldrig ta slut, medan sommaren bara säger poff.
Jag är snart 40 år, och jag verkar aldrig vänja mig. Som de flesta antar jag.
Det var två veckor, sen jobbar jag två till och sen tar jag ledigt en vecka till.
Vilket lämnar 2 veckor till senare i höst eller nåt annat skoj.
Vad vill jag hitta på? Inte en aning. Kanske en sistaminuten på egenhand. Så kan jag sola och skriva på min bok. Det skulle nog vara det jag behöver mest av allt.
Men tills dess, så e det bara slita som ett djur.
My work is never done!
Ha det!
onsdag 15 juni 2011
Hjärta och Smärta
Ibland blir jag besviken. det kan vara av olika skäl. Lite för ofta den senaste tiden blir jag besviken på min flickvän.
Kanske inte på henne. men på situationer som uppstår med henne. Små saker. Som att om jag inte skriver ett litet sms med Godnattkyss så får jag frågan varför, men hon kan vänta en hel natt, en halv dag för att sen inte skriva nåt trevligt, utan bara säga att hon inte kan träffa mig när vi sa, för hon hade lovat bort sig. Då blir jag besviken. Ledsen rent ut sagt. Jag antar att det är en ologisk reaktion på en så enkel sak. Men jag skulle tycka det kändes så mkt bättre om hon bara sa- jag glömde, förlåt. eller nåt i den stilen. Men inget sånt, jag ska bara svälja det som ges.
Jag är absolut inte lätt att leva med och förstå alltid. Inte alltid jag förstår mig själv heller. Man kan ju ibland ha allt för lätt att säga saker som man mår bättre av att säga, men som man sen ångrar för att man sagt.
Jag vet bara inte hur man ska uttrycka sig antar jag. Känslor är inget som kommer naturligt i min familj. Det är inte ens nåt vi visar vid dödsfall. Galet egentligen.
Jag antar att jag skulle kunna lära mig, och att jag lärt mig en hel del under årens lopp. Jag har väl nästan läst mig till det mesta och försökt gå på känsla. men det skiter sig så ofta att jag nästan blir orolig ibland.
Och det kluriga är att min flickvän är ganska känslig hon med, och vi fungerar på olika sätt. När jag är ledsen, så uppfattar hon mig som sur, och när allt jag vill är att hon ska säga nåt, så är hon tyst. Vilket gör att jag tror hon är tyst för att hon är sur, så då vågar inte jag säga nåt heller..
Är jag verkligen snart 40 år? blir man aldrig av med detta?
Eller jo, jag antar väl egenbtligen, hur konstigt det än må låta, att när man väl inte känner såhär, så finns det inte så mkt kärlek kvar heller. Så jag får väl vara lite glad över att vi gnabbas och småträter.
Men det betyder inte på nåt sätt att jag tycker om det.
Och jag försöker undvika det, men ibland är det fan omöjligt. Jag känner mig rätt lätt osynlig och oviktig. Då blir jag kinkig. Särskilt när hon inte ger mig nåt skäl att tänka nåt annat. Eftersom hon är tyst, efterson hon tro jag e sur, medan jag bara e ledsen men tyst för att jag tror hon är sur.... bla blaa blaaaa
Ha det!
Kanske inte på henne. men på situationer som uppstår med henne. Små saker. Som att om jag inte skriver ett litet sms med Godnattkyss så får jag frågan varför, men hon kan vänta en hel natt, en halv dag för att sen inte skriva nåt trevligt, utan bara säga att hon inte kan träffa mig när vi sa, för hon hade lovat bort sig. Då blir jag besviken. Ledsen rent ut sagt. Jag antar att det är en ologisk reaktion på en så enkel sak. Men jag skulle tycka det kändes så mkt bättre om hon bara sa- jag glömde, förlåt. eller nåt i den stilen. Men inget sånt, jag ska bara svälja det som ges.
Jag är absolut inte lätt att leva med och förstå alltid. Inte alltid jag förstår mig själv heller. Man kan ju ibland ha allt för lätt att säga saker som man mår bättre av att säga, men som man sen ångrar för att man sagt.
Jag vet bara inte hur man ska uttrycka sig antar jag. Känslor är inget som kommer naturligt i min familj. Det är inte ens nåt vi visar vid dödsfall. Galet egentligen.
Jag antar att jag skulle kunna lära mig, och att jag lärt mig en hel del under årens lopp. Jag har väl nästan läst mig till det mesta och försökt gå på känsla. men det skiter sig så ofta att jag nästan blir orolig ibland.
Och det kluriga är att min flickvän är ganska känslig hon med, och vi fungerar på olika sätt. När jag är ledsen, så uppfattar hon mig som sur, och när allt jag vill är att hon ska säga nåt, så är hon tyst. Vilket gör att jag tror hon är tyst för att hon är sur, så då vågar inte jag säga nåt heller..
Är jag verkligen snart 40 år? blir man aldrig av med detta?
Eller jo, jag antar väl egenbtligen, hur konstigt det än må låta, att när man väl inte känner såhär, så finns det inte så mkt kärlek kvar heller. Så jag får väl vara lite glad över att vi gnabbas och småträter.
Men det betyder inte på nåt sätt att jag tycker om det.
Och jag försöker undvika det, men ibland är det fan omöjligt. Jag känner mig rätt lätt osynlig och oviktig. Då blir jag kinkig. Särskilt när hon inte ger mig nåt skäl att tänka nåt annat. Eftersom hon är tyst, efterson hon tro jag e sur, medan jag bara e ledsen men tyst för att jag tror hon är sur.... bla blaa blaaaa
Ha det!
måndag 13 juni 2011
Droger, dumhet och hyckleri.
Jag vet inte vad den stora generella åsikten om droger här i sverige är, i min närhet så är den väldigt blandad. Vissa av mina vänner är emot, vissa bryr sig inte så värst, andra använder. Jag har mig veterligen inga regelrätta droganvändare (knarkare) i min närhet, men vem vet.
Det har ju varit lite på tapeten då och då i tidningarna, de senaste fallen är väl Kamratspost Ola och Allas vår kära Persbrandt. Och jag måste säga- Jag bryr mig inte vad folk gör på sin fritid.
Tycker jag att Ola är en dålig förebild för barn för att han Kanske tagit kokain? Ja, just kanske, han nekar och bevisen som finns är ju tydligen inte helt jättestabila, så det finns ju skäl att vara tveksam. Persbrandt har väl inte direkt förnekat sina små synder, men de har ju skett.
Det roligaste med Persbrandt läste jag i tidningen när metro hade ringt filmbolaget som filmar med honom och försökt mjölka på uppgifter och goa saker att skriva. Men till deras besvikelse så svarade bolaget på frågan -vad betyder detta för filmen? -"Inget" Jag höll på att kissa på mig av skratt.
Detsamma tycker jag gäller Ola, hur rör detta hans påverkan på barn? - Noll och Inget!
Hur många som tycker att han är en ond knarkare som måste tas bort från tv och press, har inte någon gång i sitt liv sett upp och beundrat eller lyssnat på tex en artist som tagit droger? Beatels, Mötley crew, Rolling stones, Oasis, Pouges, Baby shambles, Orup, Ozzy Osbourne, Lou Reed, Pearl Jam, Jimmy Hendrix, Bob Marley, Nirvana, varenda hip hop artist som nånsin funnits etc, listan är förevigt lång. Så för att låna ett citat från Bill Hicks -"samla ihop alla dina favorit skivor, och bränn dom..." För du kan ge dig fanken på att de var höga som hus när de spelade in och skrev.
Så om Ola är en dålig förebild, så är alla dessa det med.
Om folk bara kunde sluta hyckla. Människan gillar droger och kommer aldrig sluta knarka. Den enda drogen (bortsett från nikotin som av de flesta rökare knappt ses som en drog..) som är godtagbar, är alkohol. VIlket är ironiskt då alkohol är den drogen som tar flest liv och sätter flest familjer i kris av dem alla. Alkohol är lagligt, så länge du köper den av staten. Om du köper smuggelsprit eller gud förbjude- Bränner hemma, så åker du dit. Staten, langaren, måste ju få sin cut, sin del av kakan. Annars råkar du illa ut.
Min personliga åsikt? Jag är absolut drogliberal. Jag kanske inte har nån vidare lust att sitta på en fest full med tjackpundare, men om någon i min närhet röker lite gräs så bryr jag mig föga. Om jag själv tar droger? Nej. Har gjort i min ungdom, men insåg att det inte riktigt var för mig.
Ansvar då säger någon, man har ju ett ansvar för familj och barn. Ja, absolut, men alkohol då? jag tror att den pappan eller mamman som röker en joint när barnen lagt sig inte är något större problem, mamman eller pappan som super ner sig och är en uttalad, proffesionell alkolíst som kanske antingen skrämmer eller slår sina barn och partner är en lite värre person.
Alla droger, lagliga som olagliga, handlar ju om personeligt ansvar. Har du barn får du fan skärpa dig. Att en heroinist kanske har lite svårare att sluta än en majjarökare är nog lika sant som att det är svårare för en tokalkis att sluta än en person som dricker lite på enstaka fester. Detsamma gäller rökare, jag anser absolut att en gravid mamma borde lägga ner cigaretterna, men det gör ju inte alla ändå. Den personliga njutningen är viktigare än att försöka ge sitt barn en giftfri start. Vilket ju är detsamma för alla crackbabies.
Hur löser man det då?
Det går helt enkelt inte. Folk kommer knarka i alla former, lagligt som olagligt. Många kan hantera det, några kan inte och kommer aldrig lära sig. Några faller dit, andra inte. Vissa måste pröva knark, vissa känner inget behov alls. Vissa mår dåligt och vill fly, vissa gör det för skojsskull. Bakgrund spelar noll roll. Du kan komma från Bonnier familjen eller från arbetarklass modell lägre.
Nånstans kan jag tillåmed nästan tänka mig att om din familj inte har råd att sätta mat på bordet, så är risken mindre att du prövar droger än om du kommer från just tex Bonnier familjen eller nån liknande bakgrund.
Men detta är ju bara mina tankar..
Ha det!
Det har ju varit lite på tapeten då och då i tidningarna, de senaste fallen är väl Kamratspost Ola och Allas vår kära Persbrandt. Och jag måste säga- Jag bryr mig inte vad folk gör på sin fritid.
Tycker jag att Ola är en dålig förebild för barn för att han Kanske tagit kokain? Ja, just kanske, han nekar och bevisen som finns är ju tydligen inte helt jättestabila, så det finns ju skäl att vara tveksam. Persbrandt har väl inte direkt förnekat sina små synder, men de har ju skett.
Det roligaste med Persbrandt läste jag i tidningen när metro hade ringt filmbolaget som filmar med honom och försökt mjölka på uppgifter och goa saker att skriva. Men till deras besvikelse så svarade bolaget på frågan -vad betyder detta för filmen? -"Inget" Jag höll på att kissa på mig av skratt.
Detsamma tycker jag gäller Ola, hur rör detta hans påverkan på barn? - Noll och Inget!
Hur många som tycker att han är en ond knarkare som måste tas bort från tv och press, har inte någon gång i sitt liv sett upp och beundrat eller lyssnat på tex en artist som tagit droger? Beatels, Mötley crew, Rolling stones, Oasis, Pouges, Baby shambles, Orup, Ozzy Osbourne, Lou Reed, Pearl Jam, Jimmy Hendrix, Bob Marley, Nirvana, varenda hip hop artist som nånsin funnits etc, listan är förevigt lång. Så för att låna ett citat från Bill Hicks -"samla ihop alla dina favorit skivor, och bränn dom..." För du kan ge dig fanken på att de var höga som hus när de spelade in och skrev.
Så om Ola är en dålig förebild, så är alla dessa det med.
Om folk bara kunde sluta hyckla. Människan gillar droger och kommer aldrig sluta knarka. Den enda drogen (bortsett från nikotin som av de flesta rökare knappt ses som en drog..) som är godtagbar, är alkohol. VIlket är ironiskt då alkohol är den drogen som tar flest liv och sätter flest familjer i kris av dem alla. Alkohol är lagligt, så länge du köper den av staten. Om du köper smuggelsprit eller gud förbjude- Bränner hemma, så åker du dit. Staten, langaren, måste ju få sin cut, sin del av kakan. Annars råkar du illa ut.
Min personliga åsikt? Jag är absolut drogliberal. Jag kanske inte har nån vidare lust att sitta på en fest full med tjackpundare, men om någon i min närhet röker lite gräs så bryr jag mig föga. Om jag själv tar droger? Nej. Har gjort i min ungdom, men insåg att det inte riktigt var för mig.
Ansvar då säger någon, man har ju ett ansvar för familj och barn. Ja, absolut, men alkohol då? jag tror att den pappan eller mamman som röker en joint när barnen lagt sig inte är något större problem, mamman eller pappan som super ner sig och är en uttalad, proffesionell alkolíst som kanske antingen skrämmer eller slår sina barn och partner är en lite värre person.
Alla droger, lagliga som olagliga, handlar ju om personeligt ansvar. Har du barn får du fan skärpa dig. Att en heroinist kanske har lite svårare att sluta än en majjarökare är nog lika sant som att det är svårare för en tokalkis att sluta än en person som dricker lite på enstaka fester. Detsamma gäller rökare, jag anser absolut att en gravid mamma borde lägga ner cigaretterna, men det gör ju inte alla ändå. Den personliga njutningen är viktigare än att försöka ge sitt barn en giftfri start. Vilket ju är detsamma för alla crackbabies.
Hur löser man det då?
Det går helt enkelt inte. Folk kommer knarka i alla former, lagligt som olagligt. Många kan hantera det, några kan inte och kommer aldrig lära sig. Några faller dit, andra inte. Vissa måste pröva knark, vissa känner inget behov alls. Vissa mår dåligt och vill fly, vissa gör det för skojsskull. Bakgrund spelar noll roll. Du kan komma från Bonnier familjen eller från arbetarklass modell lägre.
Nånstans kan jag tillåmed nästan tänka mig att om din familj inte har råd att sätta mat på bordet, så är risken mindre att du prövar droger än om du kommer från just tex Bonnier familjen eller nån liknande bakgrund.
Men detta är ju bara mina tankar..
Ha det!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)