Sjukhus

Sjukhus är lite obehagliga, om det är så för att mina erfarenheter oftast är att nån e sjuk eller död eller döende kan ju vara ett skäl till dessa känslor.
Den senaste månaden har jag varit på ett sjukhus två gånger, en nära vän som fått en hjärntumör. Detta bidrar ju inte riktigt till någon sorts lättsammare och bättre inställning till sjukhus, men det har gett mig en lite annan syn på något sätt ändå tror jag.
Han är inte döende. inte vad någon säger ivarjefall. de har öppnat honom två gånger och karvat lite. en operation till så är allt ute, säger de åtminstånde.
Och självklart har vi dragit alla skämt man kan, om vegeterande tillstånd och allt, men det är väl som med det mesta, ett försvar. För som han sa själv när han var halvt nerdrogad - jag kan ju inte dö, jag har ju barn.
Min inställning som ändrats? jo just ja, sjukhus är verkligen som på film, tomma på folk, man kan nästan komma och gå som man vill. det är alltid tomt dit man ska. några patienter som hasar sig fram och tillbaka eller ligger och sover tungt nerdrogade i nån säng. En sköterska kan rusa förbi nån gång, men de tittar inte ens på en själv som mest står och ser vilsen ut. Efter dessa besök, och fler lär det bli, så börjar man ändå finna det lite trevligt.
Jag önskar bara att jag får behålla min nya syn på sjukhus ett tag till, innan folk runtomkring en börjar dö igen..

Känsliga ämnen.. Och jag hoppar vilt..

Något jag verkligen gillar är ämnen som av andra ofta ses som känsliga. Det bästa är just att vissa människor kan hävda att man får skoja och prata om allt, men så kan det visa sig att de har något som man plötsligt inte får driva med. Tex religion, jag känner en kille som är muslim (känner fler, men jag tar honom som exempel) han kan skoja om allt, men om man skojar om Islam blir han lite trumpen.
Cancer och spädbarnsdöd kan även det vara lite känsligt, för att inte tala om pedofili. Och jag erkänner gärna att detta kan vara känsligt, men det borde väl ändå inte vara ett skäl till att inte tex tala eller skoja om dem?
Jag har familj och personer runt min bekantskapskrets som dött i cancer, tagit livet av sig, förlorat barn, genomgått aborter, dött i olyckor, haft cancer och klarat sig, är tjocka, har/har haft anorexia och eller bulimi och en massa annat och visst, kanske att man inte vitsar om vissa saker inför någon som precis mist sin morfar. Men efter någon vecka så får man allt ta det som en man/kvinna. Känner man sig sårad får man väl säga det till personen. Som under inga omständigheter är skyldig att ta tillbaka det som just sagts eller ens be om ursäkt. men man kan ju som god människa säga något i stil med - å visste inte, ursäkta, men man behöver inte skämmas. Anser jag såklart, jag kan inte tala för alla.
Ett favorit minne jag har är då en person frågade lite spydigt - har inte din mamma sagt åt dig att man ska vara snäll? Varpå den andra personen svarade - Jag har ingen mamma, hon är död. Jag höll på att dö av skratt när personen som ställde frågan blev helt blek och skämdes - Förlåt.. jag visste inte..
I denna situation var det ju ingen som tog illa upp. för min vän förlorade sin mamma då han var i tonåren och har inga issues ang det längre. Men vid Tor och Oden vad kul att se luften gå ur den andra.

Vilket leder oss in på Islam. Frankrike förbjuder musimska kvinnor att täcka sina nyllen. Rätt eller fel?
Jag har helt ärligt talat ingen åsikt i detta. för jag är kluven, jag är själv Ateist, men anser att alla får väl tro vad som gör dem lyckliga. Det kluvna med dessa heltäckta kvinnor är att Alla utom undantag ska få bära de kläder de vill, och tro vad man vill, men samtidigt så vet vi ju att det ofta inte är Helt valfritt för dessa kvinnor att bära slöjan eller inte. Oavsett vad de själva säger. Fritt är det när man kan välja att inte ha den, och veta att sin gud fortfarande älskar en, och inte bli stenad eller liknande, för sitt tilltag.

Vilket även det leder mig in på ett annat ämne som jag ofta undrat över. Om jag och min flickvän åker till tex Iran, så förväntas hon bära slöja och täcka sin hud, för att det är så man gör där. Men när en Iransk familj kommer hit, så kan inte jag kräva att hon tar av sig slöjan, för att så klär inte vi oss här. För då är man främlingsfientlig.
Få nu inte fel intryck av mig, jag bryr mig verkligen inte om vad någon har på sig, jag bara undrar och tänker på saker.
Jag fick när jag vara liten och på besök i en Synagoga ta på mig den lilla kalotten när vi skulle in. jag undrade varför. Deras Gud är ju inte min Gud. Om deras Gud finns, så borde Han i detta läge titta ner på mig och se att jag tar på mig kalotten och ljuger. Han borde ju bli arg på den som tvingar mig att ljuga. Så tänkte jag då, 9 år gammal, och jag tänker fortfarande så.
Någon jag berättade detta för, sa att jag ju ska ta på mig kalotten, för att visa respekt för deras tro. Men då undrar jag - hur stor är chansen att en Jude tar av sig sin kalott för att visa Min tro respekt? Kommer ju aldrig hända. Hur stor är chansen att en religiös familj, hoppar över bordsbön för att Jag som Ateist sitter med vid bordet? Inte så stor alls skulle jag säga.
Men, som jag sa, jag är en ganska lätt kille. Tar inte så hårt på det mesta. Jag försöker bara leva mitt liv efter mina regler, behandla alla så som jag vill bli behandlad (kliché kanske, men det funkar).
Jag slänger tex inte skräp i naturen, jag är vänlig mot de flesta, jag har aldrig våldtagit nån, trots att jag är man (ja, denna var till de mer Rabiata feministerna som sagt liknande saker..) Jag har aldrig varit i ett slagsmål. och en massa sånt. Säger jag att jag är bättre än alla andra?.... ja, det gör jag nog. Varför vara blygsam. Eller ok, inte bättre än Alla andra, men absolut bättre än många. Men säkert även sämre än några.
Är det något jag alltid är, så är det redo att ändra mig om jag blir motbevisad. Vilket inte alla är..

Nu har jag fluitit ut alldeles för mkt och lite tappat spåret. Eller, har jag? Att tala väl om sig själv brukar ju även det vara lite känsligt. Så jag kanske höll mig på spåret trots allt.
Sweet. Jag får fortsätta detta ämne en annan gång.

Ha det!

Kan man vara mer ur form?

Man är lite av en sorglig version av en människa. jag är stel och obekväm. och igår gav jag mig ut på ett löppass i mörkret. och jag var nära att kolapsa.
det enda som höll ihop mig var Runkeeper (http://www.runkeeper.com/) appen i min Iphone. det är så bekvämt att var femte minut höra denna kvinnoröst  som på engelska läser upp hur långt jag har sprungit och vilken snitthastighet jag håller. springandet blir lite roligare då. och det är precis vad jag behöver, göra springandet Roligare. för jag tycker oss emellan att det är tråkigare än att se färg torka, för att använda ett gammalt uttryck.
bra musik och runkeeper så e jag snart i fin form.
Att jag sen har krampliknande smärta i mina vader och överallt just nu, det är en annan femma. för det är ju som jag ser det - den smärtsamma belöningen för att ha rört på sig.
Ha det!

Mitt Nya Liv

Detta blir en liten presentation av både mig och vad som kan komma att skrivas här. På frågan om jag verkligen förväntar mig läsare- så måste jag svara Nej. Det finns tyvärr allt för många bloggar för att nog ens nå en. Men lika glad för det är jag, för detta är mest ett sätt för mig att hålla liv i skrivandet. Så jag inte torkar ihop och glömmer hur man formulerar sig, försöker vara putslustig eller bara lägga fram en massa fakta på ett sätt som inte får folk att vilja hänga sig.
Igår gjorde jag något som jag nog aldrig gjort förut. Jag lyckades på rätt kort tid formulera en idé från början till slut. Vem är nu jag undrar någon, som inte ens kan formulera en idé? Sitter jag inspärrad? äter jag med hakklapp och får bara äta själv om jag har en sked av mjuk gummi? nej, nej och nej faktiskt.
Jag får börja lite från början. Jag har i många många år skrivit manus av olika slag, tv, film, teater och även poesi och böcker. Min största svaghet är, inte brist på talang som nu någon tänker (eller kanske, jag vet inte själv..) utan min största brist är Förmåga att fullfölja. Jag har hårddiskar och pappershögar fulla med påbörjade idéer och halvfärdiga manus och en versiga sånger och.. ja, jag tror ni förstår hur resten av sången går.
Men! hör och häpna, igår så skrev jag ner, nästan utan att blinka, en 3 sidig synops för en film som kan bli lysande. Nu hänger dock allt på mig att jag ska ta tummen ur, lyfta samma ända ur vagnen och allt vad man nu gör, för att få mig själv att skriva klart åtminstånde en produkt innan jag om ca 30 år tar ner skylten.
Handling? nej nej, så lätt kommer ni inte åt mig. Jag tänkte sitta på så mkt som möjligt ett tag till för att inte förstöra det bräckliga train of thought jag har för detta.
Planen- Planen föddes faktiskt lite när jag läste nån författare som berättade att han tackade Kungliga Biblioteket här i stockholm. för att han kunnat sitta där och fullfölja sitt projekt. så jag tänkte göra exakt likadant. På mina lediga stunder kommer man se mig sitta under flitens lampa vid en bänk på detta Majestätiska Bibliotek mitt i Sthlm. Troligtvis lyssnandes på musik i medhavda hörlurar.
Innebär allt detta att jag kommer sitta och skriva en massa blaj om hur mitt "hemliga" manus går? nej nej inte alls. Jag har många små intressen som säkert kommer att dyka upp då och då. Tex religion är ett av mina favorit ämnen, men även bara dagliga iaktagelser och tankar.
Och här borde jag väl då försöka komma på någon klatschig avslutningsreplik som kan bli mitt varumärke. men tyvärr kan jag inte komma på något. Så jag lämnar det till framtiden.
Tills dess- Ha det!