måndag 18 april 2011

Sjukhus

Sjukhus är lite obehagliga, om det är så för att mina erfarenheter oftast är att nån e sjuk eller död eller döende kan ju vara ett skäl till dessa känslor.
Den senaste månaden har jag varit på ett sjukhus två gånger, en nära vän som fått en hjärntumör. Detta bidrar ju inte riktigt till någon sorts lättsammare och bättre inställning till sjukhus, men det har gett mig en lite annan syn på något sätt ändå tror jag.
Han är inte döende. inte vad någon säger ivarjefall. de har öppnat honom två gånger och karvat lite. en operation till så är allt ute, säger de åtminstånde.
Och självklart har vi dragit alla skämt man kan, om vegeterande tillstånd och allt, men det är väl som med det mesta, ett försvar. För som han sa själv när han var halvt nerdrogad - jag kan ju inte dö, jag har ju barn.
Min inställning som ändrats? jo just ja, sjukhus är verkligen som på film, tomma på folk, man kan nästan komma och gå som man vill. det är alltid tomt dit man ska. några patienter som hasar sig fram och tillbaka eller ligger och sover tungt nerdrogade i nån säng. En sköterska kan rusa förbi nån gång, men de tittar inte ens på en själv som mest står och ser vilsen ut. Efter dessa besök, och fler lär det bli, så börjar man ändå finna det lite trevligt.
Jag önskar bara att jag får behålla min nya syn på sjukhus ett tag till, innan folk runtomkring en börjar dö igen..

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar