måndag 12 augusti 2013

Träningsnarkomani

Är ingen risk att jag aldrig får. Men jag har en konstant känsla av att jag vill bli bättre. Men jag är inte alltid helt säker på att det är det jag vill till 100% heller. Jag är nog alldeles för bekväm för det. För några år sedan, cirka fem skulle jag säga, så kunde jag göra 83 armhävningar i följd. Jag gjorde det morgon, middag och kväll. Jag kunde ha min tajta löptröja och såg riktigt bra ut. Sen kom det två flickvänner och en massa bekvämlighets/sambo- kilon och hälsade på. Men bara hos mig, inte på flickvännerna. Flickvännerna ligger separat i tid, jag har inte haft två stycken samtidigt. Jag har fortfarande flickvän, men jag försöker få in träningstänket ändå. Kalla det 40 års kris om ni vill. men jag ser det hellre som att om jag inte kommer i lite form nu, så kommer det aldrig att ske. Det är redan nu svårt nog att tappa några kilo. För 15 år sedan när jag pluggade och åt upp mig 10 kilo, så tog det 3 månader att komma ner till 88 igen. Bara genom lite träning och lite tänk när man åt. Det funkar inte idag alls. Idag krävs det fan styrka och vilja för att tappa 1 kilo på en månad. Klart man skulle kanske kunna dieta stenhårt för att tappa lite., men jag talar om att tappa kilon på riktigt. Inte nån jävla aftonbladet diet där man droppar 10 kilo på en vecka och sen veckan efter går upp 10+2 igen. Tappat 4 cm i midjan och 4 kilo på vågen efter 5 månader. Jag tycker själv att det är lite långsamt, men bättre att skynda långsamt och hålla intresset uppe, än att kötta och bara ge sig när man tröttnar. Det hjälper säkert lite nu också att jag anmält mig till Tough Viking loppet 1 september här i Stockholm. Lite hinderbana har jag inte sprungit sen jag gjorde lumpen -92 så det ska bli skitkul. Har inga förväntningar på att vinna. Jag är nöjd jag bara kommer runt. Vi ses!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar