I skrivande stund så går en kär vän under kniven. Läkarna ska försöka plocka ut den kvarvarande halvan av hans hjärntumör. Den andra halvan tog de tidigare.
Jag är inte så rädd att han inte ska klara det. Men jag vet att han är orolig. Skillnaden mellan oss, är den uppenbara- Han är insatt i risker och sånt. jag har noll koll och har bara svårt att tänka mig ett liv där min vän inte längre ingår.
Jag tror jag berört detta tidigare, men man kan alltid beröra det igen. Innan han råkade ut för detta, så har man ju alltid vetat om att man både kommer dö, och att det kan ske närsomhelst. Men när en vän som är 5 år yngre än en själv, jag är 37, han har familj och barn, så inser man på fullt allvar att man Faktiskt kan dö närsomhelst. Inget skämt.
Nu säger jag inte att jag bara för detta går och tänker på det och blir melankolisk. Icke sa nicke. Jag har nog min konstanta inställning till livet. Man ska göra det bästa av den korta tid man har här. och med bästa menar jag inte att man ska plugga hårt och bli rymdforskare eller president, eller bestiga det där berget man aldrig brytt sig om innan.
Utan bara mer- var en bra människa. och gör saker som roar dig. Var en bra person, en så bra pappa du kan vara. Mer än så kan man inte göra.
Det enda jag kan säga egentligen är - försök att inte göra saker som gör dig själv ledsen eller fylld av obehag. Om du hatar ditt jobb till den gränsen att du får stigmata bara du tänker på att åka dit, så kanske du ska säga upp dig innan du vaknar upp en dag och känner att den bästa lösningen är att suga på ett avgasrör och sakta somna in.
Nu har jag kommit från spåret igen. Men jag söker mig tillbaka. Operationen som kan förändra så många människors liv, pågår just nu. Och som det låter så är det egentligen 50/50 på resultatet. Jag antar att det är lite högre procenttal på överlevande chansen, men läkare vill väl kanske inte lova saker de inte kan hålla.
Så nu ska jag läsa en bok och vänta. För det är nog det enda som jag känner för just nu.
Ha det!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar