måndag 27 maj 2013

Vid Heliga Guds Moders Bortglömda Grav

Dum fråga kanske. retorisk rent av. Men var går gränsen? Hur mycket.. inte skit, men .. nånting, kan man ta? Om man går runt och är om inte konstant lätt olycklig, så ivarjefall en stor del av sin tid. Är det inte dags att göra nåt åt det då?

Eller, är det så att jag redan gör något åt det? Genom att lite bida sin tid och se om det ordnar sig?

Jag antar det. För är ganska säker på att jag i ett annat liv lovade mig själv att ta tag i saker kvickt. Plåstret måste av fort.

Fast jag antar att såret under plåstret måste läka lite innan man drar av det. Annars kan det bli infekterat..

Inte så mkt gnäll som jag trodde. Jag ville bara tänka lite högt. Och nu återgå till tillvaron lite lättare.

Synes!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar