Mitt liv som människa

..är på väg att ta stora vändningar. Jag tänkte ju gå från 08:a till 0176:a. Ok, inte för all framtid, men för ...ett halvår minst. Allt är nästan klart. Det är väl egentligen bara uthyrandet av lägenheten som fattas. Men det borde inte vara några problem. Om inte min hyresvärd har massa åsikter.. Men det borde de inte ha. Väl?.. 6-7 månader, vintertid. för skrivande, tränande och att bara vara för första gången på 12 år. Pengar frågar nån? Ja, jo pengar är väl oxå ett litet aber. Men där tänkte jag söka lite extrajobb och hoppas på det bästa. Kostar inte så mycket att bo på landet om man jmför med stockholm. Nu menar jag inte landet som "att bo på vischan" utan med landet menar jag på vårt landställe. Jag må vara stockholmare, men alla stockholmare är inte dryga as. Så min tanke är ju då kanske att försöka skriva lite här inne med medan jag försöker skriva mer på andra saker. Jag får lägga upp min framgång eller depravering inom träning för att lägga press på mig själv. Officiella saker lägger alltid större press på en än tex att jag själv säger - om tre månader ska jag ha tappat 3 kilo. Gör jag det på tex fb så finns ju alltid risken att någon påminner en om just 3 månader. Hemskt Vi synes.

Träningsnarkomani

Är ingen risk att jag aldrig får. Men jag har en konstant känsla av att jag vill bli bättre. Men jag är inte alltid helt säker på att det är det jag vill till 100% heller. Jag är nog alldeles för bekväm för det. För några år sedan, cirka fem skulle jag säga, så kunde jag göra 83 armhävningar i följd. Jag gjorde det morgon, middag och kväll. Jag kunde ha min tajta löptröja och såg riktigt bra ut. Sen kom det två flickvänner och en massa bekvämlighets/sambo- kilon och hälsade på. Men bara hos mig, inte på flickvännerna. Flickvännerna ligger separat i tid, jag har inte haft två stycken samtidigt. Jag har fortfarande flickvän, men jag försöker få in träningstänket ändå. Kalla det 40 års kris om ni vill. men jag ser det hellre som att om jag inte kommer i lite form nu, så kommer det aldrig att ske. Det är redan nu svårt nog att tappa några kilo. För 15 år sedan när jag pluggade och åt upp mig 10 kilo, så tog det 3 månader att komma ner till 88 igen. Bara genom lite träning och lite tänk när man åt. Det funkar inte idag alls. Idag krävs det fan styrka och vilja för att tappa 1 kilo på en månad. Klart man skulle kanske kunna dieta stenhårt för att tappa lite., men jag talar om att tappa kilon på riktigt. Inte nån jävla aftonbladet diet där man droppar 10 kilo på en vecka och sen veckan efter går upp 10+2 igen. Tappat 4 cm i midjan och 4 kilo på vågen efter 5 månader. Jag tycker själv att det är lite långsamt, men bättre att skynda långsamt och hålla intresset uppe, än att kötta och bara ge sig när man tröttnar. Det hjälper säkert lite nu också att jag anmält mig till Tough Viking loppet 1 september här i Stockholm. Lite hinderbana har jag inte sprungit sen jag gjorde lumpen -92 så det ska bli skitkul. Har inga förväntningar på att vinna. Jag är nöjd jag bara kommer runt. Vi ses!

Livets vändningar

Vet inte hur detta blir, då jag måste skriva i HTMLläget då textläget inte verkar fungera.. Livets vändningar. Jag har äntligen gjort det jag talat om och tänkt på i flera år, allt opftare på senare tid. Jag har sagt upp mig från mitt jobb. Idioti tycker skert de flesta. Ja, jag med innerst inne. Vem vet om jag kan få ett nytt jobb? Jag har inte en aning om vad som kan hända nu. Men situationen på mitt jobb.... var lite för obekväm. Det har förändrats så mkt på de 12 åren jag varit här. så pass mycket att jag faktiskt hellre pantar flaskor än jobbar kvar. Galet egentligen. Jag borde dock börja söka lite jobb. men jag inser att jag kanske ska ge mig själv en liten tidsperiod för att tänka lite på vad jag vill göra, ska jag åplugga eller söka nåt specifikt jobb? Jag vill ju försöka ta mig tid att skriva på min bok, men det var ju min tanke med när jag började jobba på mitt jobb. Sen blev det så mycket jobb att privatlivet glömdes bort och tynade bort. Det kan vara ett av de sämsta jobben nånsin. Ur privatliv vinkel. När alla ens vänner är lediga, så jobbar man, när man vill träffa sina kollegor på en ledig kväll/dag, då jobbar dom. Man får slita för att kunna träffa folk. Nåja. Gjort är gjort och trots min lilla oror över framtiden, så är jag väldigt tillfreds med att sluta. 12 år känns som 6 fär många. 10 arbetsdagar kvar. Helt galet att den sista tiden gick så fort. Happy Happy

Känslan när..

Man bara e arg på allt. Ledsen över påhitt å lögner. Sårad av handlingar som bara är onödiga.

Ingen bra torsdag alls. 

Nödbromsdags snart känns det som..

Anyways..

Jag och Knarkarna

Detta är ett av mina första inlägg.. som jag nu insåg har legat som ett utkast hela tiden..  Publicerar nu..:

Vi har haft massa inbrott på vinden. jag har ringt ägaren till huset jag hyr i 3 gånger (de första två var det ingen som lyssnade på) jag berättade vad som hänt, att alla förråd var sönderslitna och det låg saker överallt, de skulle komma och laga. och jag såg igår hur de hade lagat mitt förråd där baksidans hönsnät var uppklippt. de har satt på en ny låsbygel på dörren, Baksidan är fortfarande uppklippt. Smarta lirare.

hur upptäckte jag detta? jo. vaknade igår morse av att det plingade på dörren. Det visade sig vara en granne som undrade om jag hade problem att komma in på vinden? för hennes nyckel fungerade inte längre.
Nu tänker kanske ni, biörn, gick du på den?? och ja, det gjorde jag. och jag ska berätta varför. Jag var nyvaken. Jag har ju felanmält vinden, så jag tänkte att de kanske bytt lås. Vi går upp, hon går till sitt förråd, jag inser att de satt en bygel och att pundarna har nu slitit ut ännu fler lådor från mitt förråd och typ tömt allt på golvet. Jag packar ihop och stänger så gott jag kan. Hittar en till låda med grejer som jag inte orkar packa in i hålet, så jag ställer den utanför..
Pratar med tjejen (som i mina trötta ögon, såg ut som bakis mest. att det sen var för att hon e pundare, ser jag med pigga ögon) hon har en säng som hon tagit från sitt förråd. Hon säger att det är det enda hon har i sitt förråd, så hon har klarat sig från inbrott.
När vi går, det är nu ett frö av oro föds i mig. Hon testar sina nycklar igen. Men, hon gjorde nåt konstigt med dom. typ dolde nyckelhuvudet..
Jag sa hej då, hon bökade med sin tältsäng.

Två timmar senare tittar jag upp på vinden igen. Oron ville inte släppa att nåt var fel. Det första jag ser, är tältsängen som står kvar i trappen utanför där den stod när vi skiljdes åt. Dörren står uppställd. Jag svär bittert. Öppnar dörren, går och kollar mitt förråd. Jo, visst faaaan har någon varit och slitit i mina saker igen. Jag går, släcker lampan, ställer in sängen och slänger igen dörren hårt. Skriver en lapp och sätter upp i hissen, där jag ber folk att inte släppa in någon som inte har nyckel. (jag vet, lapp är så himla svenskt, men jag orkar inte knacka på 55 dörrar, stort hus)

Kommer hem på kvällen efter att ha sett på bio. i porten, hållandes dörren, står pundarbruden och gråter. Hon ser mig, och man ser hur hon vill fly, men hon får väl stryk av sin snubbe om hon släpper dörren eller nåt, för hon håller hårt i den och försöker vrida sig från min blick. när vi närmar oss så släpper hon, jag tittar på henne, hon börjar gå, gråtandes.
Kliver in, väntar på hissen, ingen lapp, ser ett ihopknycklat papper i trappen. det är min lapp.

Jag tar hem den, tejpar ihop den och sätter upp igen.

Den satt kvar imorse, men när jag tittade närmare på den så ser jag att någon har gjort ett tillägg.

Jag skrev- släpp inte in nån utan nyckel. tillägget lyder - ge dom en kopia.  galet kul.

Så nu ska jag upp på vinden och skruva fast mitt när och plåtbit och även skruva upp lite metallstripps som jag köpt för att göra set svårare att bara slita upp nätet.

Men lite obehagligt e det ju att hänga där upp med alla knarkare som springer där. Man vill ju inte få en rostig skruvmejsel i buken liksom.

Diskret svar på tal i hemlighet i smyg..

Läste ett inlägg som fick mig att tänka lite:

”Inget gör mig mer förbannad att man än idag gör skillnad på folk som är psykiskt sjuka och fysiskt sjuka och tilltalar folk med psykiska åkommor som att "det bara är att bita ihop och skärpa till sig " ungefär . Tänk på det fan ,hur man tänker om tex cancerpatienter och folk som har tex. Ätstörningar . Alla är inte okunniga såklart men generellt sätt blir dessa två grupper bemötta på helt olika sätt av sina medmänniskor. Kan folk TÄNKA EFTER ! Snälla !”

…jag skulle på detta svara- Ätstörningar hamnar I facket “skärp dig” för att det är just det som är sättet att bota ätstörningar. Genom att skärpa sig. Visserligen så skärper man sig långsamt, med hjälp av tex psykolog och terapi. Men det är ändå att skärpa sig vi talar om. Att fatta att man gör fel och göra rätt.

Det är väldigt få cancerpatienter som kan botas av psykolog och terapi. De kan liksom inte skärpa sig och få en 5 kilos magtumör att försvinna (låt vara att i en del fall så går cancern in i remission ibland, men detta har tyvärr ingen ralatering till eventuell terapi).

Därför gör man skillnad på fysisk sjukdom och psykologisk sjukdom.

Med det inte sagt att den ena sjukdomen är mer "riktig" än den andra. Utan bara att faktiskt är en viss skillnad på dom.

Vid Heliga Guds Moders Bortglömda Grav

Dum fråga kanske. retorisk rent av. Men var går gränsen? Hur mycket.. inte skit, men .. nånting, kan man ta? Om man går runt och är om inte konstant lätt olycklig, så ivarjefall en stor del av sin tid. Är det inte dags att göra nåt åt det då?

Eller, är det så att jag redan gör något åt det? Genom att lite bida sin tid och se om det ordnar sig?

Jag antar det. För är ganska säker på att jag i ett annat liv lovade mig själv att ta tag i saker kvickt. Plåstret måste av fort.

Fast jag antar att såret under plåstret måste läka lite innan man drar av det. Annars kan det bli infekterat..

Inte så mkt gnäll som jag trodde. Jag ville bara tänka lite högt. Och nu återgå till tillvaron lite lättare.

Synes!