Träningsnarkomani

Är ingen risk att jag aldrig får. Men jag har en konstant känsla av att jag vill bli bättre. Men jag är inte alltid helt säker på att det är det jag vill till 100% heller. Jag är nog alldeles för bekväm för det. För några år sedan, cirka fem skulle jag säga, så kunde jag göra 83 armhävningar i följd. Jag gjorde det morgon, middag och kväll. Jag kunde ha min tajta löptröja och såg riktigt bra ut. Sen kom det två flickvänner och en massa bekvämlighets/sambo- kilon och hälsade på. Men bara hos mig, inte på flickvännerna. Flickvännerna ligger separat i tid, jag har inte haft två stycken samtidigt. Jag har fortfarande flickvän, men jag försöker få in träningstänket ändå. Kalla det 40 års kris om ni vill. men jag ser det hellre som att om jag inte kommer i lite form nu, så kommer det aldrig att ske. Det är redan nu svårt nog att tappa några kilo. För 15 år sedan när jag pluggade och åt upp mig 10 kilo, så tog det 3 månader att komma ner till 88 igen. Bara genom lite träning och lite tänk när man åt. Det funkar inte idag alls. Idag krävs det fan styrka och vilja för att tappa 1 kilo på en månad. Klart man skulle kanske kunna dieta stenhårt för att tappa lite., men jag talar om att tappa kilon på riktigt. Inte nån jävla aftonbladet diet där man droppar 10 kilo på en vecka och sen veckan efter går upp 10+2 igen. Tappat 4 cm i midjan och 4 kilo på vågen efter 5 månader. Jag tycker själv att det är lite långsamt, men bättre att skynda långsamt och hålla intresset uppe, än att kötta och bara ge sig när man tröttnar. Det hjälper säkert lite nu också att jag anmält mig till Tough Viking loppet 1 september här i Stockholm. Lite hinderbana har jag inte sprungit sen jag gjorde lumpen -92 så det ska bli skitkul. Har inga förväntningar på att vinna. Jag är nöjd jag bara kommer runt. Vi ses!

Smärta är svaghet som lämnar kroppen.

har jag hört militärer säga. Jag kan inte riktigt hålla med. tillexempel när jag tränar, om humöret är rätt och man har geisten, så kan smärta vara nånting bra. Inget får mig att fnittra så mycket som en rejäl dos smärta i tex axlarna eller magen efter 3-4 tillsynes ändlösa set med ett enda syfte - att mörda muskeln så den förstår att den måste växa till nästa gång, annars kommer den dö på riktigt.
i detta läge är smärta verkligen inte svaghet som lämnar kroppen, helt ärligt, det är tvärtom. För trötthet är det enda jag har kvar i kroppen.
Det är styrka, styrsel och kontroll som lämnar kroppen. Så nästa gång du hör någon säga det felaktiga, gör världen en tjänst, berätta sanningen.
Ju fler som känner till den, desto bättre.

Kan man vara mer ur form?

Man är lite av en sorglig version av en människa. jag är stel och obekväm. och igår gav jag mig ut på ett löppass i mörkret. och jag var nära att kolapsa.
det enda som höll ihop mig var Runkeeper (http://www.runkeeper.com/) appen i min Iphone. det är så bekvämt att var femte minut höra denna kvinnoröst  som på engelska läser upp hur långt jag har sprungit och vilken snitthastighet jag håller. springandet blir lite roligare då. och det är precis vad jag behöver, göra springandet Roligare. för jag tycker oss emellan att det är tråkigare än att se färg torka, för att använda ett gammalt uttryck.
bra musik och runkeeper så e jag snart i fin form.
Att jag sen har krampliknande smärta i mina vader och överallt just nu, det är en annan femma. för det är ju som jag ser det - den smärtsamma belöningen för att ha rört på sig.
Ha det!