Hjärta och Smärta

Ibland blir jag besviken. det kan vara av olika skäl. Lite för ofta den senaste tiden blir jag besviken på min flickvän.
Kanske inte på henne. men på situationer som uppstår med henne. Små saker. Som att om jag inte skriver ett litet sms med Godnattkyss så får jag frågan varför, men hon kan vänta en hel natt, en halv dag för att sen inte skriva nåt trevligt, utan bara säga att hon inte kan träffa mig när vi sa, för hon hade lovat bort sig. Då blir jag besviken. Ledsen rent ut sagt. Jag antar att det är en ologisk reaktion på en så enkel sak. Men jag skulle tycka det kändes så mkt bättre om hon bara sa- jag glömde, förlåt. eller nåt i den stilen. Men inget sånt, jag ska bara svälja det som ges.
Jag är absolut inte lätt att leva med och förstå alltid. Inte alltid jag förstår mig själv heller. Man kan ju ibland ha allt för lätt att säga saker som man mår bättre av att säga, men som man sen ångrar för att man sagt.
Jag vet bara inte hur man ska uttrycka sig antar jag. Känslor är inget som kommer naturligt i min familj. Det är inte ens nåt vi visar vid dödsfall. Galet egentligen.
Jag antar att jag skulle kunna lära mig, och att jag lärt mig en hel del under årens lopp. Jag har väl nästan läst mig till det mesta och försökt gå på känsla. men det skiter sig så ofta att jag nästan blir orolig ibland.
Och det kluriga är att min flickvän är ganska känslig hon med, och vi fungerar på olika sätt. När jag är ledsen, så uppfattar hon mig som sur, och när allt jag vill är att hon ska säga nåt, så är hon tyst. Vilket gör att jag tror hon är tyst för att hon är sur, så då vågar inte jag säga nåt heller..
Är jag verkligen snart 40 år? blir man aldrig av med detta?
Eller jo, jag antar väl egenbtligen, hur konstigt det än må låta, att när man väl inte känner såhär, så finns det inte så mkt kärlek kvar heller. Så jag får väl vara lite glad över att vi gnabbas och småträter.
Men det betyder inte på nåt sätt att jag tycker om det.
Och jag försöker undvika det, men ibland är det fan omöjligt. Jag känner mig rätt lätt osynlig och oviktig. Då blir jag kinkig. Särskilt när hon inte ger mig nåt skäl att tänka nåt annat. Eftersom hon är tyst, efterson hon tro jag e sur, medan jag bara e ledsen men tyst för att jag tror hon är sur.... bla blaa blaaaa
Ha det!

Människa, överlägsen eller harmlös varelse?

Inget dera skulle jag nog vilja säga. Vi må anse oss själva vara en varelse som står högre än andra djur, djur som ju är något annat lägre än oss Människor. Har verkligen hört folk på fullt allvar hävdat det, att människan inte är ett djur. Dags att ta en titt på undervisningen i skolorna kanske?
Harmlös, på ett sätt är vi verkligen harmlösa, tex om vi står nakna framför ett hungrigt lejon, obeväpnade såklart. Då har vi inte mycket att sätta emot.
På ett sätt är vi ju verkligen inte harmlösa, och det är mot varandra och mot resten av jorden.Människan är det enda djuret som är självmedveten har jag hört, människan är ju även det enda djuret som gör saker vi vet är skadligt för oss själva. Vi tillverkar gifter för att flugor ska hålla sig borta från vår frukt, gifter som även skadar människor. Vi tillsätter gifter som sugs upp i huden till plast för attgöra den mjuk, tex plastpåsar och PET flaskor, när vi vet att detta gift är farligt.
Men vi vet ju även hur det mänskliga psyket fungerar, tex man sätter inte upp ett staket vid stupet förrän någon fallit. Man tar inte bort giftet, för det dödar ju inte på en gång, giftet bara lagras i lever och fettvävnader och växer sig mer och mer koncentrerat under årens lopp. Som att slänga radioaktivtavfall i havet - det som inte syns, finns inte.
Vad vill jag då med detta inlägg? Vet inte, bara nåt i stil med - jag är inte orolig för mänskligheten och dess framtid. Jag tror mig veta att mänskligheten nog inte har en framtid. Vi kommer på något sätt fakka upp allt, eller snarare nå gränsen, för fakka upp allt har vi ju redan gjort.
Vilka jävla djur vi är.
Ha det!

Smärta är svaghet som lämnar kroppen.

har jag hört militärer säga. Jag kan inte riktigt hålla med. tillexempel när jag tränar, om humöret är rätt och man har geisten, så kan smärta vara nånting bra. Inget får mig att fnittra så mycket som en rejäl dos smärta i tex axlarna eller magen efter 3-4 tillsynes ändlösa set med ett enda syfte - att mörda muskeln så den förstår att den måste växa till nästa gång, annars kommer den dö på riktigt.
i detta läge är smärta verkligen inte svaghet som lämnar kroppen, helt ärligt, det är tvärtom. För trötthet är det enda jag har kvar i kroppen.
Det är styrka, styrsel och kontroll som lämnar kroppen. Så nästa gång du hör någon säga det felaktiga, gör världen en tjänst, berätta sanningen.
Ju fler som känner till den, desto bättre.