Diskret svar på tal i hemlighet i smyg..

Läste ett inlägg som fick mig att tänka lite:

”Inget gör mig mer förbannad att man än idag gör skillnad på folk som är psykiskt sjuka och fysiskt sjuka och tilltalar folk med psykiska åkommor som att "det bara är att bita ihop och skärpa till sig " ungefär . Tänk på det fan ,hur man tänker om tex cancerpatienter och folk som har tex. Ätstörningar . Alla är inte okunniga såklart men generellt sätt blir dessa två grupper bemötta på helt olika sätt av sina medmänniskor. Kan folk TÄNKA EFTER ! Snälla !”

…jag skulle på detta svara- Ätstörningar hamnar I facket “skärp dig” för att det är just det som är sättet att bota ätstörningar. Genom att skärpa sig. Visserligen så skärper man sig långsamt, med hjälp av tex psykolog och terapi. Men det är ändå att skärpa sig vi talar om. Att fatta att man gör fel och göra rätt.

Det är väldigt få cancerpatienter som kan botas av psykolog och terapi. De kan liksom inte skärpa sig och få en 5 kilos magtumör att försvinna (låt vara att i en del fall så går cancern in i remission ibland, men detta har tyvärr ingen ralatering till eventuell terapi).

Därför gör man skillnad på fysisk sjukdom och psykologisk sjukdom.

Med det inte sagt att den ena sjukdomen är mer "riktig" än den andra. Utan bara att faktiskt är en viss skillnad på dom.

Sjukhus

Sjukhus är lite obehagliga, om det är så för att mina erfarenheter oftast är att nån e sjuk eller död eller döende kan ju vara ett skäl till dessa känslor.
Den senaste månaden har jag varit på ett sjukhus två gånger, en nära vän som fått en hjärntumör. Detta bidrar ju inte riktigt till någon sorts lättsammare och bättre inställning till sjukhus, men det har gett mig en lite annan syn på något sätt ändå tror jag.
Han är inte döende. inte vad någon säger ivarjefall. de har öppnat honom två gånger och karvat lite. en operation till så är allt ute, säger de åtminstånde.
Och självklart har vi dragit alla skämt man kan, om vegeterande tillstånd och allt, men det är väl som med det mesta, ett försvar. För som han sa själv när han var halvt nerdrogad - jag kan ju inte dö, jag har ju barn.
Min inställning som ändrats? jo just ja, sjukhus är verkligen som på film, tomma på folk, man kan nästan komma och gå som man vill. det är alltid tomt dit man ska. några patienter som hasar sig fram och tillbaka eller ligger och sover tungt nerdrogade i nån säng. En sköterska kan rusa förbi nån gång, men de tittar inte ens på en själv som mest står och ser vilsen ut. Efter dessa besök, och fler lär det bli, så börjar man ändå finna det lite trevligt.
Jag önskar bara att jag får behålla min nya syn på sjukhus ett tag till, innan folk runtomkring en börjar dö igen..