Den där känslan #12

Känslan när man vill skrika -"jag hoppas du får AIDS!!!" Men samtidigt inte, för att det är något hemskt att önska någon..

  ..men kanske klamydia åtminstone..

Diskvatten

Den där känslan att vara tillövers. Att inte riktigt få vara med där det händer. Att vara den lite äckliga disktrasan som inte slängs men som inte används.

Att få en glimt men inte hela bilden, att en sida tycker "fantastiskt kul" men den andra sidan tycker "för dig ja"

Att helt enkelt vara lite bitter å bara vilja ha lite tid för dig själv. Allt mår bra av lagom distans. Men när distansen jobbar sig in i det sociala livet, det e då det jobbiga uppstår. Vissa saker ska helst hållas isär.

Homosexualitet

Jag har på facebook länkat helt vilt den senaste tiden till länkar ang vm och os i ryssland. Och hetsen mot homosexuella, förlåt, HBT personer. Jag kan tyvärr inte säga att jag gör det för att jag kämpar hårt för HBT´s personer rättigheter och allt sånt. Den enkla sanningen är bara att jag står upp för rätten för ALLA människors rätt till kärlek. Och såklart rätt att skaffa barn och gifta sig och allt sånt där. Jag minns inte var jag läste det, men någon sa att om något känns tvetydligt så ska man byta ut namnet på dem som pekas ut, mot judar. Känns det ok efter det, så är det nog ok. Tex- homosexuella är människor med en annan läggning, inget annat/ Judar är människor med en annan läggning, inget annat : detta kändes ju rätt ok. Ex2: homosexuella ska fängslas om de offentligt visar sig./ Judar ska fängslas om de offentligt visar sig. : detta kändes ju på en gång fel. Med andra ord så är det fel. Ryssland (läs: Putin) har ju fan fått nåt hjärnsläpp. Men vad ännu värre äe att omvärlden inte verkar bry sig det minsta. Det enda vi sett hittils är an tjej som målat sina naglar i regnbågsfärgerna. Ett litet upptåg som utan medias hjälp Aldrig ens hade uppmärksammats. Ok, nu var det två ryska idrottare som pussades på pallen. Det kallar jag att ha stake! eller att ha klitoris!! Amsterdam sätter upp regnbågsflaggor inför putins besök. Det är också vad jag kallar respekt! Sverige skulle ju aldrig våga göra något mot det gamla sovjetmonstret. Jag önskar inget hellre än att se något sådant från svenskt håll. För att osammanhängande avsluta: Det handlar inte om homosexuella rättigheter i mina ögon. Utan om mänskliga rättigheter. IOC eller vad de heter, borde snarast säga att ryssland inte får ha os, och flytta det till ett land där de tror på mänskliga rättigheter. Och såklart där homosexuella får synas och finnas till. Och nu talar jag inte om att ge kina ett försök till... Synes!

Mitt liv som människa

..är på väg att ta stora vändningar. Jag tänkte ju gå från 08:a till 0176:a. Ok, inte för all framtid, men för ...ett halvår minst. Allt är nästan klart. Det är väl egentligen bara uthyrandet av lägenheten som fattas. Men det borde inte vara några problem. Om inte min hyresvärd har massa åsikter.. Men det borde de inte ha. Väl?.. 6-7 månader, vintertid. för skrivande, tränande och att bara vara för första gången på 12 år. Pengar frågar nån? Ja, jo pengar är väl oxå ett litet aber. Men där tänkte jag söka lite extrajobb och hoppas på det bästa. Kostar inte så mycket att bo på landet om man jmför med stockholm. Nu menar jag inte landet som "att bo på vischan" utan med landet menar jag på vårt landställe. Jag må vara stockholmare, men alla stockholmare är inte dryga as. Så min tanke är ju då kanske att försöka skriva lite här inne med medan jag försöker skriva mer på andra saker. Jag får lägga upp min framgång eller depravering inom träning för att lägga press på mig själv. Officiella saker lägger alltid större press på en än tex att jag själv säger - om tre månader ska jag ha tappat 3 kilo. Gör jag det på tex fb så finns ju alltid risken att någon påminner en om just 3 månader. Hemskt Vi synes.

Träningsnarkomani

Är ingen risk att jag aldrig får. Men jag har en konstant känsla av att jag vill bli bättre. Men jag är inte alltid helt säker på att det är det jag vill till 100% heller. Jag är nog alldeles för bekväm för det. För några år sedan, cirka fem skulle jag säga, så kunde jag göra 83 armhävningar i följd. Jag gjorde det morgon, middag och kväll. Jag kunde ha min tajta löptröja och såg riktigt bra ut. Sen kom det två flickvänner och en massa bekvämlighets/sambo- kilon och hälsade på. Men bara hos mig, inte på flickvännerna. Flickvännerna ligger separat i tid, jag har inte haft två stycken samtidigt. Jag har fortfarande flickvän, men jag försöker få in träningstänket ändå. Kalla det 40 års kris om ni vill. men jag ser det hellre som att om jag inte kommer i lite form nu, så kommer det aldrig att ske. Det är redan nu svårt nog att tappa några kilo. För 15 år sedan när jag pluggade och åt upp mig 10 kilo, så tog det 3 månader att komma ner till 88 igen. Bara genom lite träning och lite tänk när man åt. Det funkar inte idag alls. Idag krävs det fan styrka och vilja för att tappa 1 kilo på en månad. Klart man skulle kanske kunna dieta stenhårt för att tappa lite., men jag talar om att tappa kilon på riktigt. Inte nån jävla aftonbladet diet där man droppar 10 kilo på en vecka och sen veckan efter går upp 10+2 igen. Tappat 4 cm i midjan och 4 kilo på vågen efter 5 månader. Jag tycker själv att det är lite långsamt, men bättre att skynda långsamt och hålla intresset uppe, än att kötta och bara ge sig när man tröttnar. Det hjälper säkert lite nu också att jag anmält mig till Tough Viking loppet 1 september här i Stockholm. Lite hinderbana har jag inte sprungit sen jag gjorde lumpen -92 så det ska bli skitkul. Har inga förväntningar på att vinna. Jag är nöjd jag bara kommer runt. Vi ses!

Livets vändningar

Vet inte hur detta blir, då jag måste skriva i HTMLläget då textläget inte verkar fungera.. Livets vändningar. Jag har äntligen gjort det jag talat om och tänkt på i flera år, allt opftare på senare tid. Jag har sagt upp mig från mitt jobb. Idioti tycker skert de flesta. Ja, jag med innerst inne. Vem vet om jag kan få ett nytt jobb? Jag har inte en aning om vad som kan hända nu. Men situationen på mitt jobb.... var lite för obekväm. Det har förändrats så mkt på de 12 åren jag varit här. så pass mycket att jag faktiskt hellre pantar flaskor än jobbar kvar. Galet egentligen. Jag borde dock börja söka lite jobb. men jag inser att jag kanske ska ge mig själv en liten tidsperiod för att tänka lite på vad jag vill göra, ska jag åplugga eller söka nåt specifikt jobb? Jag vill ju försöka ta mig tid att skriva på min bok, men det var ju min tanke med när jag började jobba på mitt jobb. Sen blev det så mycket jobb att privatlivet glömdes bort och tynade bort. Det kan vara ett av de sämsta jobben nånsin. Ur privatliv vinkel. När alla ens vänner är lediga, så jobbar man, när man vill träffa sina kollegor på en ledig kväll/dag, då jobbar dom. Man får slita för att kunna träffa folk. Nåja. Gjort är gjort och trots min lilla oror över framtiden, så är jag väldigt tillfreds med att sluta. 12 år känns som 6 fär många. 10 arbetsdagar kvar. Helt galet att den sista tiden gick så fort. Happy Happy

Känslan när..

Man bara e arg på allt. Ledsen över påhitt å lögner. Sårad av handlingar som bara är onödiga.

Ingen bra torsdag alls. 

Nödbromsdags snart känns det som..

Anyways..