Humor och det förbjudna skrattet.

Hur kommer det sig att så mycket är hyffsat ok och godkänt att säga om man står på en schen eller om man medverkar i en film?
Vissa skämt och ord har på något sätt en mer legitim tillvaro där. I verkliga livet däremot kan de orden och skämten vara totalt opassande och tillochmed anses rent okänsliga och hatiska.
Saker jag tänker på är skämt om döda barn, våldtäkter och det stora ämnet lyteskomik. Bland annat. Och orden jag tänker på, eller vissa av dom, är ju ord som dvärg, neger, handikappad, zigenare och andra godbitar.
Jag får väl erkänna att det enda ordet jag egentligen inte använder vare sig i skämt eller dagligt tal, är neger. Varför använder jag det inte? för att jag inte vågar? Kanske, eller så känns det bara onödigt. Man skulle ju kunna köra den gamla goda -"det heter ju så", "man har i alla tider..." och sånt, men jag känner mig helt enkelt bara inte bekväm med det ordet. Men uppenbarligen skräms jag inte av att skriva det. Men det som jag förundras av är just att svarta får säga det, inte vita, om det inte sägs på film eller i standup. Då är det plötsligt tillåtet och alla skrattar, oavsett färg. Nästan oförståligt.
Men ibland kan det ju gå lite för långt, som för några år sedan då någon grupp (vita människor?) plötsligt ansåg att en glass kunde förnärma och vara rasistisk. Nogger Black, för att Nogger Black, låter ju som Nigger Black. Jag har aldrig i någon film, eller av någon komiker, och jag kan inte heller tänka mig att inte ens någon kkk anhängare nånsin sagt orden - "lets get that Black Nigger" än mindre "Nigger Black".
Beviset för att hela den diskusionen var bara skräp och larv, är väl det faktum att Black togs bort, men glassen Nogger finns kvar. Är det bara jag eller låter Nogger black verkligen mer rasistiskt är Nogger?
Våldtäkt. Inte kul, jag erkänner det. Den som råkat ut för det har nog rätt lätt för att hålla sig för skratt, lika så den som precis förlorat sitt barn kan hålla sig för skratt vid skämt om döda barn. Men jag, som inte varit med om det, och alla andra, ska man inte få skoja om sådant för att någon kan ta illa upp?
Det är ju den eviga frågan - Kan man skoja om allt. Svaret är, har alltid varit, och kommer alltid att vara -JA.
Klart man kan, alla skrattar kanske inte, men man kan verkligen inte undvika skämt bara för att någon kan ta illa upp.
Lika lite som jag förstår om tex någon anser att Jonas Gardell får skoja om bögar, för att han är bög, Chris Rock får skoja om svarta och säga neger för att han är svart,  John Candy skoja om tjockisar för att han var tjock. Men jag, som är en medelåldersman, lång, relativt slank. grått hår, är det det jag får skoja om då? och låta allt det andra gå till den som är sån själv? En liten persoen, som förr i tiden kallades dvärg, det får man inte säga idag, handikappad heter idag nånting i stil med "förhindrad" alla verkar kräva någon sorts respekt eler vad det nu är. Utom när det gäller film och humor på en scen. Då verkar allt vara ok.
Komiker är väl våra största rebeller, de som skojar om allt det förbjudna. Och det är nog därför jag beundrar dem så!
Ha det

Känsliga ämnen.. Och jag hoppar vilt..

Något jag verkligen gillar är ämnen som av andra ofta ses som känsliga. Det bästa är just att vissa människor kan hävda att man får skoja och prata om allt, men så kan det visa sig att de har något som man plötsligt inte får driva med. Tex religion, jag känner en kille som är muslim (känner fler, men jag tar honom som exempel) han kan skoja om allt, men om man skojar om Islam blir han lite trumpen.
Cancer och spädbarnsdöd kan även det vara lite känsligt, för att inte tala om pedofili. Och jag erkänner gärna att detta kan vara känsligt, men det borde väl ändå inte vara ett skäl till att inte tex tala eller skoja om dem?
Jag har familj och personer runt min bekantskapskrets som dött i cancer, tagit livet av sig, förlorat barn, genomgått aborter, dött i olyckor, haft cancer och klarat sig, är tjocka, har/har haft anorexia och eller bulimi och en massa annat och visst, kanske att man inte vitsar om vissa saker inför någon som precis mist sin morfar. Men efter någon vecka så får man allt ta det som en man/kvinna. Känner man sig sårad får man väl säga det till personen. Som under inga omständigheter är skyldig att ta tillbaka det som just sagts eller ens be om ursäkt. men man kan ju som god människa säga något i stil med - å visste inte, ursäkta, men man behöver inte skämmas. Anser jag såklart, jag kan inte tala för alla.
Ett favorit minne jag har är då en person frågade lite spydigt - har inte din mamma sagt åt dig att man ska vara snäll? Varpå den andra personen svarade - Jag har ingen mamma, hon är död. Jag höll på att dö av skratt när personen som ställde frågan blev helt blek och skämdes - Förlåt.. jag visste inte..
I denna situation var det ju ingen som tog illa upp. för min vän förlorade sin mamma då han var i tonåren och har inga issues ang det längre. Men vid Tor och Oden vad kul att se luften gå ur den andra.

Vilket leder oss in på Islam. Frankrike förbjuder musimska kvinnor att täcka sina nyllen. Rätt eller fel?
Jag har helt ärligt talat ingen åsikt i detta. för jag är kluven, jag är själv Ateist, men anser att alla får väl tro vad som gör dem lyckliga. Det kluvna med dessa heltäckta kvinnor är att Alla utom undantag ska få bära de kläder de vill, och tro vad man vill, men samtidigt så vet vi ju att det ofta inte är Helt valfritt för dessa kvinnor att bära slöjan eller inte. Oavsett vad de själva säger. Fritt är det när man kan välja att inte ha den, och veta att sin gud fortfarande älskar en, och inte bli stenad eller liknande, för sitt tilltag.

Vilket även det leder mig in på ett annat ämne som jag ofta undrat över. Om jag och min flickvän åker till tex Iran, så förväntas hon bära slöja och täcka sin hud, för att det är så man gör där. Men när en Iransk familj kommer hit, så kan inte jag kräva att hon tar av sig slöjan, för att så klär inte vi oss här. För då är man främlingsfientlig.
Få nu inte fel intryck av mig, jag bryr mig verkligen inte om vad någon har på sig, jag bara undrar och tänker på saker.
Jag fick när jag vara liten och på besök i en Synagoga ta på mig den lilla kalotten när vi skulle in. jag undrade varför. Deras Gud är ju inte min Gud. Om deras Gud finns, så borde Han i detta läge titta ner på mig och se att jag tar på mig kalotten och ljuger. Han borde ju bli arg på den som tvingar mig att ljuga. Så tänkte jag då, 9 år gammal, och jag tänker fortfarande så.
Någon jag berättade detta för, sa att jag ju ska ta på mig kalotten, för att visa respekt för deras tro. Men då undrar jag - hur stor är chansen att en Jude tar av sig sin kalott för att visa Min tro respekt? Kommer ju aldrig hända. Hur stor är chansen att en religiös familj, hoppar över bordsbön för att Jag som Ateist sitter med vid bordet? Inte så stor alls skulle jag säga.
Men, som jag sa, jag är en ganska lätt kille. Tar inte så hårt på det mesta. Jag försöker bara leva mitt liv efter mina regler, behandla alla så som jag vill bli behandlad (kliché kanske, men det funkar).
Jag slänger tex inte skräp i naturen, jag är vänlig mot de flesta, jag har aldrig våldtagit nån, trots att jag är man (ja, denna var till de mer Rabiata feministerna som sagt liknande saker..) Jag har aldrig varit i ett slagsmål. och en massa sånt. Säger jag att jag är bättre än alla andra?.... ja, det gör jag nog. Varför vara blygsam. Eller ok, inte bättre än Alla andra, men absolut bättre än många. Men säkert även sämre än några.
Är det något jag alltid är, så är det redo att ändra mig om jag blir motbevisad. Vilket inte alla är..

Nu har jag fluitit ut alldeles för mkt och lite tappat spåret. Eller, har jag? Att tala väl om sig själv brukar ju även det vara lite känsligt. Så jag kanske höll mig på spåret trots allt.
Sweet. Jag får fortsätta detta ämne en annan gång.

Ha det!